w w w . r e b e k a h . s e

Whiney är en skum filur.
Han snubblade in i mitt liv lite oväntat då min andra hund, Härjas uppfödare ringde och meddelade att två valpar skulle få somna för att han inte hittat lämpligt hem till dem efter att de fyllt fem månader. Han är mycket noga med vart valparna hamnar, pga tidigare lite tråkiga erfarenheter.
Jag hade träffat Whiney en gång tidigare, när jag o exet var o visade upp Härja med stolthet.
Dom hade två kullar - den ena valpen sötare än den andra. Jag blev dödskär i en liten, tanig, helgrå tik som hade damp. Åh vad den hunden var söt! Som en mini-Härja! Whiney gjorde inte så mycket intryck på mig. Han var mest apatisk, låg ned i soffan ointresserad medans alla andra valpar gjorde sig påminda. Liten, svart o intetsägande. Med nästan ett 20-tal valpar i huset så finns det väl alltid ngn som är undanskuffad…

Men så fick vi förfrågan, och efter en liten disskution så beslutade vi att ta hem knyttet.
Jag hämtade honom någon vecka efteråt och möttes av en sargad liten valp - uppfödaren berättade att han kommit på den goda idén att dräpa sin bror lagom till att han skulle åka hem till oss. Mystisk hund… Från apatisk till monster?!

Väl hemma så ville han inte bli berörd, han såg ut som en guldfisk varje gång jag lyfte honom. Koppelträningen och rumsrenheten gick trööögt. Han satt mest vindögt i soffan och slog ned blicken när jag tittade på honom. Inte rädd, eller arg - bara obehaglig till mods över mitt intresse.
När de andra hundarna sov i sängen så låg Whiney i hundburen brevid, av egen vilja.

När exets pappa en gång var hundvakt så försvann plötsligt Whiney. Han återfanns sittandes i ett mörkt datarum, där han oberört satt och tittade in i väggen med stort intresse. När H gick in till honom och petade till honom så vände han på klacken och gick förbi honom ut till vardagsrummet igen.
Han var lite udda. Vi kallade honom Lill-Knas.
När han ville något (men vi visste aldrig vad) så började han pipa och tjuta - därför fick han heta Whiney.

För ett par dagar sedan var vi ute i skogen. Jag som aldrig släpper mina hundar lös utanför inhägnat område gjorde dock detta, (Ludde var inte med!) och Whiney var plötsligt borta. Halvt hysterisk skrek jag hans namn och snubblade fram mellan granris o stockar. Plötsligt hörde jag honom skrika i förtvivlan! Hjärtat i halsgropen och en tår som rann nedför kinden tittade jag mig omkring, skrek och lockade. Skriken från Whiney blev fler, men så plötsligt sprang han fram mellan träden - lycklig o upprymd. Min skumma hund hade fått för sig att jag skulle hämta honom - han gör så. Sätter sig på rumpen och skriker då han vill att jag skall komma. Vilken lättnad!!! Jag kunde svälja hjärtat igen.
Jag minns första ggn han gjorde så… Då satt han i köket och jag var här, vid datorn. Från ingenstans hör jag ett hjärtskärande skrik från köket och jag kastar mig dit med förväntan att se hur Ludde ätit upp honom, eller att han fått hjärtstop och seglat ned… Men där sitter Whiney vid köksbordet och är uppenbart uttråkad. Vi tittar på varandra - båda lite vindögda och han följer med mig tillbaka till datorn.

Whiney är nu helt annorlunda. Vi sover sked om nätterna, han ligger annars på huvudkudden. Han älskar folk, svansen som en propeller. Han är mer aktiv, alltid med och en riktig charmör. Visseligen är rumsrenheten inte korrekt alltid, men han är ju bara ca 10 månader. Han verkar bli en fantastisk kamrat. Nyfiken, glad, kelen och pratig. Men han går inte att lära. Jag har jobbat, trixat, lirkat och mutat. Whiney vill inte lära sig sitta, han vill inte lära sig stanna. Han kommer inte lära sig “vacker tass” eller “rulla runt”. Han tittar vindögt o oförstående på mig, fnyser och går därifrån. När jag skall koppla honom så är det bäst att sjunga en “Whiney”-sång - då är risken att han kissar på sig innan vi kommit ut mindre. Sjung i “imse vimse spindel”-musik: “Lilla Lilla Whiney - är en liten staff. Han gillar humpa Härja och ger Ludde litet naffs. Bajset han äter, det är jätte gott. Lilla Lilla Whiney - har vunnit livets lott!”
Han äter sitt eget bajs - trots att han fått tillskott. Han gör utfall mot hundar, men i samma ögonblick lägger han sig ned för att visa hur liten han är. Han älskar att gå ut o gå med mig o Ludde - han vill vara med o hålla kopplet. Han älskar spring pole och tar chansen när han får den, som tur är så låter han bli gardinerna nu för tiden. Whiney är en skum liten hund, en udda karraktär. Men mitt liv utan honom hade inte varit detsamma.

Saker Whiney gillar att morra åt:

Dessa saker kan vara otroligt skrämmande.
Dammsugare, hästar, vatten, stenhögar, spegelbilder av sig själv & städvagnar. Detta är livets onda ting. Sötaste djuret var han när han såg sin spegelbild första gången - med rest svans och morrande ifrån buken talade han om för oss andra att vi höll på att bli attakerade av en svart liten hund. Och vi borde ha blivit jätte rädda - egentligen.

Så tack till Whineys uppfödare att han gav mig förtroendet att ha Whiney boende här. Livet har inte riktigt varit detsamma sedan dess.

Whiney:

Andra bloggar om: hund, skum, staff, staffordshire bullterrier, valp