w w w . r e b e k a h . s e

Hela huvudet spinner runt runt runt.

Jag håller på med ett projekt, som kommer att förändra HELA mitt liv om jag ror det i hamn. Ena dagen så tror jag att det iss är klappat och klart, men så kommer ngt - och det kan vara skitlitet - som får mig ur ballans. Och jag tror att allt kommer att gå åt helvete och om det går åt helvete så kommer jag nog gömma mig under täcket i en månad och grina ögonen ur mig. Jag är livrädd för att hoppas, för hoppas jag för mycket så kommer jag att bli så hemskt fruktansvärt besviken. Och nu är förutsättningarna helt annorlunda, jag räknade med ngt som inte kommer att bli verklighet och det kanske finns en annan väg att gå tack vare en mycket vänlig själ som hjälper till. Just nu mår jag konstant illa, idag fick jag tom sjunga lite i toalettstolen. Jag kan önskar så att detta är över snart, samtidigt som jag är livrädd att det skall vara över och jag står lika tomhänt som jag gjorde innan denna karusell började. Jag vet inte när eller om jag någonsin har önskat mig någonting så mycket någonsin som jag önskar att detta går vägen, och om det går vägen så har jag så otroligt mycket att tacka Mr. B för - allt han gör för mig i komunikationsväg inför detta är helt otroligt. Bara tanken på att prata om detta med inblandade parter får mig att känna mig knäsvag och få hjärtklappning. Fattar inte hur jag, som brukar vara så lugn och stresstålig helt plötsligt går en vecka med illamående och socialfobi!
Idag svarade jag till och med på ett såntdär fjantigt kedjebrev där man blir garanterad att ens önskan går i uppfyllelse om man tänker intensivt på sin önskan och skickar den till 10 personer. Man skulle få svar inom lika många minuter som ens ålder, men nu har det gått flera livslängder i minuter utan att min önskan slagit in. Blir lite röd om kinderna bara jag tänker på mitt så ointelligenta försök. Det finns inga genvägar…
Varför berättar jag inte vad det är? Well, jag tror att jag känner som en nygravid - berättar man för omgivningen och råkar ut för missfall så är det fler man behöver prata med om det misslyckande och sorg man sitter i. Kanske en dålig jämförelse, men för mig är detta väldigt, väldigt viktigt och stort.

Idag hämtade jag nycklarna till nya lägenheten, kändes helt galet att gå runt i den stora lägenheten och bara fantisera hur det kommer att se ut där när den är möblerad på det vis vi önskar. Satte mig på den underbara balkongen med staffarna och bara njöt av solen. Tyvärr så upptäckte jag lite fördomar omkring hundarna redan. Trots att dom var så snälla och söta så fick jag frågan om dom var “kamphundar” av både hyresvärden, den förra hyresgästen och en granne vi träffade. Och nej, jag hade ingen taskig attityd som kunde få dem att assosiera till något farligt. Jag var mycket trevlig och artig. Började inte debattera, det var inte läge. Jag ville bara att jag skulle få min lägenhet och att ingen skulle tro illa om oss. Jag sa att hundarna var “Irish Stafford” i hopp om att det inte skulle bli vidare frågor, och fick till svar: “Skönt att dom inte är sånna där Kamphundar, även om dom ser ut som det.” Grannen satte sig på huk och kelade lite med staffisarna.  Jag hoppas verkligen att dom gör det, jag vill inte hamna i osämja med grannarna - jag vill bara leva ett tryggt och stabilt liv med min familj. Men med en “kamphund” som nyss blivit skjuten i bostadsområde i Linköping & hundar som blivit ihjälbitna av “kamphundar” i närområden så är det nog så att Linköping är just nu inte det roligaste stället att vara ägare åt en hund som liknar “kamphund”. Som tur var så sade hyresvärden till vår nya granne att hundarna var jättetrevliga och att även en vanlig Boxer kan anses som kamphund i dagsläget. Så jag hoppas på att våra grannar inte skall se hundarna som ett problem. Funderade på om jag skulle sätta lapp i trappuppgångarna eller skriva brev till varje lägenhet och lägga i brevlådan… Men jag vet inte… Vad tycker ni? Vad skulle ni göra?
Det är många fler grannar nu än tidigare, både för mig och för Mr. B så det är fler som kan ha åsikter och i ärlighetens namn känner jag mig lite bekymrad.

Sitter nu och tar ett glas vin för att fira lägenheten och de förhoppningsvis goda framgångarna i mitt projekt, och mår förvånansvärt mycket bättre än det illamående och toalettsjungande jag ägnade mig åt tidigare. Kanske behövde jag bara slappna av. Antar att kroppen någonstans säger stopp - halt - slow down!

Nu är snart Mr. B hemma o då börjar vi flytta saker till nya lyan. I helgen spenderar vi tid i Halmstad med att plocka ihop allt där, sedan är det bara att hämta Nova och invänta beslut om mitt projekt som kan få mitt huvud att snurra runt.

Puss o kram, Rebekah med rullande huvud