Min mor är så söt.
Nyss ringde hon och sade att hon fått sakta in bilen och började gråta eftersom hon plötsligt fick höra en låt hon tyckte beskrev en del av mig så väl. Himla vacker låt, ett himla vackert samtal och en himla vacker mor.
När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur
Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt
Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt
Hannah
Det här är en av mina absoluta favoriter, trots att den oxå får mina ögon att tåras varje gång jag hör den eller nynnar på den….vet inte vart jag hörde den första gången, men jag har minnen från 8-10 årsåldern iaf.
Otroligt vacker och sann text!