Hela huvudet spinner runt runt runt.
Jag håller på med ett projekt, som kommer att förändra HELA mitt liv om jag ror det i hamn. Ena dagen så tror jag att det iss är klappat och klart, men så kommer ngt - och det kan vara skitlitet - som får mig ur ballans. Och jag tror att allt kommer att gå åt helvete och om det går åt helvete så kommer jag nog gömma mig under täcket i en månad och grina ögonen ur mig. Jag är livrädd för att hoppas, för hoppas jag för mycket så kommer jag att bli så hemskt fruktansvärt besviken. Och nu är förutsättningarna helt annorlunda, jag räknade med ngt som inte kommer att bli verklighet och det kanske finns en annan väg att gå tack vare en mycket vänlig själ som hjälper till. Just nu mår jag konstant illa, idag fick jag tom sjunga lite i toalettstolen. Jag kan önskar så att detta är över snart, samtidigt som jag är livrädd att det skall vara över och jag står lika tomhänt som jag gjorde innan denna karusell började. Jag vet inte när eller om jag någonsin har önskat mig någonting så mycket någonsin som jag önskar att detta går vägen, och om det går vägen så har jag så otroligt mycket att tacka Mr. B för - allt han gör för mig i komunikationsväg inför detta är helt otroligt. Bara tanken på att prata om detta med inblandade parter får mig att känna mig knäsvag och få hjärtklappning. Fattar inte hur jag, som brukar vara så lugn och stresstålig helt plötsligt går en vecka med illamående och socialfobi!
Idag svarade jag till och med på ett såntdär fjantigt kedjebrev där man blir garanterad att ens önskan går i uppfyllelse om man tänker intensivt på sin önskan och skickar den till 10 personer. Man skulle få svar inom lika många minuter som ens ålder, men nu har det gått flera livslängder i minuter utan att min önskan slagit in. Blir lite röd om kinderna bara jag tänker på mitt så ointelligenta försök. Det finns inga genvägar…
Varför berättar jag inte vad det är? Well, jag tror att jag känner som en nygravid - berättar man för omgivningen och råkar ut för missfall så är det fler man behöver prata med om det misslyckande och sorg man sitter i. Kanske en dålig jämförelse, men för mig är detta väldigt, väldigt viktigt och stort.
Idag hämtade jag nycklarna till nya lägenheten, kändes helt galet att gå runt i den stora lägenheten och bara fantisera hur det kommer att se ut där när den är möblerad på det vis vi önskar. Satte mig på den underbara balkongen med staffarna och bara njöt av solen. Tyvärr så upptäckte jag lite fördomar omkring hundarna redan. Trots att dom var så snälla och söta så fick jag frågan om dom var “kamphundar” av både hyresvärden, den förra hyresgästen och en granne vi träffade. Och nej, jag hade ingen taskig attityd som kunde få dem att assosiera till något farligt. Jag var mycket trevlig och artig. Började inte debattera, det var inte läge. Jag ville bara att jag skulle få min lägenhet och att ingen skulle tro illa om oss. Jag sa att hundarna var “Irish Stafford” i hopp om att det inte skulle bli vidare frågor, och fick till svar: “Skönt att dom inte är sånna där Kamphundar, även om dom ser ut som det.” Grannen satte sig på huk och kelade lite med staffisarna. Jag hoppas verkligen att dom gör det, jag vill inte hamna i osämja med grannarna - jag vill bara leva ett tryggt och stabilt liv med min familj. Men med en “kamphund” som nyss blivit skjuten i bostadsområde i Linköping & hundar som blivit ihjälbitna av “kamphundar” i närområden så är det nog så att Linköping är just nu inte det roligaste stället att vara ägare åt en hund som liknar “kamphund”. Som tur var så sade hyresvärden till vår nya granne att hundarna var jättetrevliga och att även en vanlig Boxer kan anses som kamphund i dagsläget. Så jag hoppas på att våra grannar inte skall se hundarna som ett problem. Funderade på om jag skulle sätta lapp i trappuppgångarna eller skriva brev till varje lägenhet och lägga i brevlådan… Men jag vet inte… Vad tycker ni? Vad skulle ni göra?
Det är många fler grannar nu än tidigare, både för mig och för Mr. B så det är fler som kan ha åsikter och i ärlighetens namn känner jag mig lite bekymrad.
Sitter nu och tar ett glas vin för att fira lägenheten och de förhoppningsvis goda framgångarna i mitt projekt, och mår förvånansvärt mycket bättre än det illamående och toalettsjungande jag ägnade mig åt tidigare. Kanske behövde jag bara slappna av. Antar att kroppen någonstans säger stopp - halt - slow down!
Nu är snart Mr. B hemma o då börjar vi flytta saker till nya lyan. I helgen spenderar vi tid i Halmstad med att plocka ihop allt där, sedan är det bara att hämta Nova och invänta beslut om mitt projekt som kan få mitt huvud att snurra runt.
Puss o kram, Rebekah med rullande huvud
Kommentera? 14 kommentarer från:
Jeep Gubben
Rebekah
Emily
Sarina
Lenita
Emelie
Marie
Jessica
Issi
Agge
Victoria
Smurfjavlen
När jag läst första delen så var jag övertygad om att du var på smällen.. Så jag fick läsa det 2 gånger till.. Hade det inte varit för att du skrivit “känna sig som en nygravid” eller att du drack vin så hade jag fortfarande trott det.
Oj oj oj va nyfiken jag blir på projektet!! Hoppas och håller tummarna för det, nya lgh med grannar och allt vad det innebär samt söta Novas hemkomst
Och jag hoppas snart att du avslöjar vad projektet är, hatar att vara nyfiken 
Smurfas,
haha. Nej, jag är inte gravid! Även om jag med allt detta illamående och humörsvägningar känner mig som om jag skulle vara detta. Tom viktökningen och mina svullna bröstvårtor & mage skulle spä på den teorin. Men det är omöjligt, så viktökningen beskyller jag mamma för och gas-magen skyller jag på stresen. Brösten vet jag dock fan inte vad jag ska skylla på, men dom anammar säkert bara magens beteende. Att bli gravid nu skulle vara liiiiite over the top!
Viktoria,
lovar att säga sinom tid. Antingen så försvinner jag glädjeropande in i mitt nya projekt, ellet så försvinner jag grinande in under madrassen. Oavsett så lovar jag att säga till, och skriker jag av glädje så kommer ni alla att få reda på vad det är!
jag hatar att vänta, berätta nu då!
Haha, trodde oxå helt seriöst att du var med barn tills jag läste hela inlägget. Det kommer gå bra med hundarna ska du se. Tror nog inte att du behöver lägga nå lappar deras brevlådor heller. Var bara en glad Rebekah så går det nog som du vill
Har du någon liten “dvärg/ Paris Hilton” hund att låna och gå ut med samtidigt som jyckarna, det kommer garanterat funka. Det är mitt tips:-)
Alla människor kommer vilja fram och klappa och då brukar de inte bry sig ett smack om hundarna runt om:-)
Håller tummarna att projektet ros i hamn
Spännande!
Kram!
Haha, jag vet ju vad det är…
Jag hoppas massor med dig att det ska gå vägen, det måste det ju bara göra…
Skriva lapp lr brev tror jag kan vara en bra idé, liksom ta första steget INNAN dom börjar gapa om havhysning lr dylikt. Känn efter situationen och handla därefter, kan ju även räcka med en övertrevlighet mot grannarna
Kram kram
Sluta kräkas kvinna!!!
Allt kommer gå toppen. Det vet du!
Pöss!
hej!
jag tror nog du kommer med svar på tal åt dina grannar och när de sewr de är snälla kommer nog ryktet sprida sej i trapphuset…Lycka till både med hundarna och ditt hemliga projekt.
mvh Lenita
ooo…och så såg jag nu att jag hamnade på “älskar”-listan! kanske av en ren slump, men jag blev glad i alla fall. Den här dagen har varit allt annat än rolig så när jag såg det sken jag upp en aning
Angående ditt inlägg 17 juli:
1. Ursäkta frågan, men varför använder du dubbla förkläden på bilden?
Jag undrade ju tidigare varför du använde gummistövlar när du skurade duschen. Tack för svaret.
Själv använder jag alltid förkläde, diskhandskar och gummistövlar när jag tvättar golvet eller tvättar kläder för hand.
Emily, 23 år
Tack alla!
Issi,
mina staffar brukar fungera som handväskshundar. Fan, väger ju bara 11kg typ. Små satar! Känner dessvärre ingen med gläffsisar så jag får nog sätta pengarna på att Härja charmar - det brukar hon göra bra.
Emily, 23år
jag hade städat och hade förklädet för städning på mig. När jag i ett ryck fick för mig att städa duscharna så kastade jag bara på mig ett plastförkläde o satte igång. Tror inte att jag tänkte så långt faktiskt. Diskhandskar hade jag också, men på kortet hade jag inte satt på mig dom ännu. Dom var blå och i gummi.
Rebekah, 22år
(Rebekah, 22år)
du är väll närmare 30år än 22år