Ingen jämnlikhet i verkstadsvärlden
Kvinnoyrken pratas det ofta om. Det innfattar vård, service och omsorg. Resterande jobb, som således är dominerade av män, kallas helt enket bara yrke. Ett vanligt jobb. Men detta sagt har jag just ett vanligt jobb. Jag är mekaniker. Det är nog få arbetsplatser som har en sån brist på just kvinnor som verkstadsvärlden. Eller ja, det skulle väl vara kockyrket då, men tillsammans med dessa vitklädda matälskare går vi kvinnliga mekaniker i fronten när det kommer till yrken med grabbig ton och förutfattade meningar.
Även en kvinna kan montera blixtljus
För någon vecka sedan fick min verkstad i uppdrag att montera varningsljus som också numera heter blixtljus på en av räddningstjänstens bilar. Jag hade en lucka och monetringen tillföll mig. Jag kände direkt när jag mötte killarna som kom in med fordonet att jag inte var den mekaniker de hade förväntat sig. Jag hörde hur den ena viskade till den andra att det vanligtvis brukar vara Berra som fixar deras ljus som vi handlar in från Ljusgiganten som är vår leverantör av fordonsbelysning.
– Ni får nöja er med mig, sa jag högt och firade av ett giftigt leende.
Det är som det brukar vara egentligen
Jag är så sjukt trött på alla dessa snubbar som tror att jag inte kan göra mitt jobb. Som om mina bröst sitter i vägen för nervtrådarna och som om mitt kön skulle ha en betydelse för huruvida jag kan lära mig ett kopplingsschema eller ej.
Jag gjorde inget speciellt den där dagen då jag monterade deras blixljus. Jag gjorde mitt jobb lika grundligt och effektivt som alltid. Använde samma hjärna som jag använder när jag läser av en kunds emotionella status. Samma händer som stickar långa vinterhalsdukar.
Kunderna blev nöjda. Mer än nöjda. Faktum är att dom kommer tillbaka nästa vecka för en till montering. Dom frågade specifikt efter mig.
